Långholmen har en spännande historia både från fängelsets dagar och tidigare än så.
En av många kända profiler som satt på Långholmen var Bildsköne Bengtsson. Vi har fått en del frågor om denne man. I frågeprogrammet På Spåret i våras kom han upp som en känd kåkfarare från Långholmen och för ett par år sedan gjordes ett TV program om honom. Bland annat gjordes det en ”arkeologisk” utgrävning vid ett gömställe där han och hans kumpan "tatuerade Johansson" höll sig undan och gäckade polisen under en lång tid. Bildsköne Bengtsson (1893 -1966) tillhör de brottslingar som blev legender utan att spilla en droppe blod. Tillsammans med kumpanen "Tatuerade Johansson", alias Folke Johansson, gäckade han polisen under ett par år i början på 1930-talet. Jakten på duon blev följetong i pressen. Sitt tilltalsnamn fick Harald Bengtsson när han pratade sig ur poliscellen i Askersund, bytte upp sig till ett hotellrum – och försvann. Den grundlurade polischefen beskrev den tillfällige gästen som ”en bildskön yngling med förtroendeingivande yttre”. Den ”bildsköne” kom att tillbringa 25 år på olika fängelser och institutioner. På Långholmen var han en nöjd intern men fick bara stanna ett par år. Trots hundratals stölder och sprängda kassaskåp väckte hans väluppfostrade sätt sympati. Robin Hood-glorian underbyggdes av otaliga vittnesmål, eller snarare skrönor, om den Bildskönes älskvärda manér när han lyckats prata till sig ett mål mat eller en övernattning. För att ibland försvinna med husets lösöre. Den 40-åriga brottsbanan inleddes tidigt efter en fattig och kärlekslös uppväxt präglad av hårt arbete i norra Skåne och Småland. Som biträde på en järnvägsstation tycktes framtiden ljusna. Men efter ett halvår tvingades 14-åringen iväg, anklagad för stöld. Utkastad från skeppsgossekåren i Karlskrona för att ha förvarat en skarp patron i sitt klädskåp började Harald flacka omkring. Luffarlivet i olika länder avbröts av polisen 1910 i Malmö. Anklagad för stöld och för att ha smitit från en hotellnota blev påföljden tre månader på Bona uppfostringsanstalt. Där lärde sig den Bildsköne till skräddare medan kamraterna invigde i honom i brottets ABC. Rymning och stöldturné renderade två års fängelse. Nu var det inte längre tal om uppfostran. Amerikaplaner slutade i Göteborg, en stad som skulle bli bas för många stöldodysséer över landet. Efter att ha försökt betala sin järnvägsbiljett med tioöringar, stulna ur en telefonautomat, blev det stopp och fängelse igen. Vid 22 års ålder tog Bildsköne Bengtsson ett kliv på den kriminella karriärstegen. Han beställde dynamit och tändtråd på postorder(!) och blev pionjär i att ”blåsa skåp” med stående porträtt i tidningen Polisunderrättelser. Totalt blev det ett 90-tal efterlysningar. Med tanke på tidens relativt outvecklade transporter var han förvånansvärt rörlig geografiskt. Till fots, med cykel, under(!) järnvägsvagnar, någon gång på dressin och tidvis på stulen motorcykel rörde sig Bildsköne över stora områden. Riktig fart blev det när han 1932 slog sig ihop med medfången Tatuerade Johansson, glad i både skjutvapen och sprit. Nu inleddes en stöldturné som blev såväl höjdpunkten som slutet på Bildskönes brottskarriär. Den nu bilburna duon hade ständigt polisen i hälarna, men lyckades smita i sista minuten – till fots, simmande eller, som vid ett tillfälle, genom en regelrätt ”shoot-out” efter att ha forcerat en polisspärr. Deras tillhåll, en skogskoja i Skåne, avslöjades av en slump. I ”hemma hos-reportagen” visades möbelplysch på väggarna och stulna prydnadsföremål. Bland inventarierna fanns även brännvinsapparat, dynamit och radio. I den kunde de höra hur polisen jagade dem i …Stockholm! Nätet drogs obönhörligt samman och den 30 oktober 1934 greps Bildsköne och Tatuerade Johansson efter ett tips. Göteborgspoliserna var omåttligt stolta och poserade med sitt byte inför fotograferna. Polismästaren bjöd på champagne och de gripna schavotterade framför filmkameran på polisstationens gård. Filmen gick sedan som förspel på bio. Men ståhejet avhånades av Thor Modéen i en monolog av Kar de Mumma. För Bildsköne blev det nu sista ”voltan” - drygt åtta års fängelse. Men först efter tio år, en tid på mentalsjukhus och en rymning var han en fri man. Harald ”Bildsköne” Bengtsson återupptog skräddaryrket för gott och gjorde sitt bästa för att hålla uppvaktande kvinnor och massmedia borta.
Lasse Strömstedt som gick bort förra sommaren 74 år gammal. Fyra av åtta fängelseår tillbringade succéförfattaren och f.d. kåkfararen Lasse Strömstedt bakom Långholmens galler. Det var på 50-och 60-talen och det gamla uttjänta stillot var överbelagt till bristningsgränsen. Jobben räckte inte till alla och det blev tid över att planera rymningar, berättar Lasse i sin memoartrilogi, Brott & Skratt. Av hans åtta försök att ta sig ut lyckades bara ett…men: - Att planera rymningarna var ett sätt att överleva, förklarade Lasse under en av sina otaliga föreläsningar för våra gäster på Långholmen Konferens. Men allt var inte mörkt. Långholmen var en skola på gott och ont. Tid även för läsning väckte det litterära intresset. Lasse var fixare och snart hade en fångtidning och ett litterärt sällskap, Gröna Ormen, fötts. Ett häpnadsväckande antal av tidens litterära giganter gästade nu Långholmsfängelset: bl.a. Harry och Moa Martinsson, Eyvind Johnson och Lasses förebild Jan Fridegård som själv suttit på ”holmen”. Vändorna på kåken, varvade med diversearbetarjobb varade till 1971. Då satte Lasse Strömstedt en uttrycksfull punkt för sitt ”busliv” med en ny karriär som författare, skådespelare, föreläsare och debattör. Under pseudonymen Kenneth Ahl skrev han med Christer Dahl bästsäljarna Grundbulten och Lyftet. I en rad egna böcker tecknar han med närmast kuslig förmåga samt varm och burlesk humor mänsklighetens mindre vackra sidor.
Långholmen har trots sitt centrala läge i Stockholms city, mycket av sin natur och sina kulturbyggnader orörda. Ön är 1400 meter lång och 400 meter på sitt bredaste ställe. Ön var smalare förr, därav namnet. I äldre tid bestod ön av magra betesmarker mellan kala berg.
På ön finns spår av forntida boplatser. Under förra århundradet upptäcktes en silverskatt med tyska mynt, präglade på 900-talet. Mynten hade placerats där långt innan Stockholm grundlades. Ön omtalas i historien först på 1400-talet. De medeltida dokumenten berättar att Sveriges riksråd höll ett möte i augusti månad 1435 på Långholmen. En annan historisk tilldragelse var då Gustav Vasa förlade sina trupper på ön innan han intog staden 1523. Långholmen tillhörde kronan fram till 1647 då Drottning Christina donerade ön till Stockholms stad.
På ön inrättades en sjötull 1622 som var verksam till 1857. Vid sjötullen låg snabba segeljakter som kunde uppbringa farkoster som glömt att gå in i tullen. Den ökade sjöfarten på Mälaren under stormaktstiden var upphovet till att ett mindre skutvarv etablerades vid Pålsundet 1685.
Den välbeställda bryggaren Jochum Ahlstedt arrenderade 1649 markområden på ön som han odlade upp. Han byggde ett ståtligt stenhus, Alstavik.
Malmgården förvärvades av staten 1724 och omvandlades till spinnhus, en straffinrättning för kvinnor. Fängelseverksamheten byggdes ut efterhand och kom att dominera ön under 250 år. Under fängelsetiden uppfördes även några stora privatbyggnader på ön. Sjösidan förskönades under 1800-talets senare del. Stora mängder av lera lades på berget och 3000 träd planterades.
1874 byggdes centralfängelset, som var landets största med mer än 500 celler. Det var i bruk fram till 1975 och revs 1982. Det låg på den öppna planen framför det som idag är vår wärdshusentré. Gamla Kronohäktet finns kvar där nu Långholmens hotell ligger. I början av 1900-talet planerade staden att anlägga en natur- och folkpark på öns östra sida, en del vägar och parkplanteringar anlades. Under flera år förekom nöjesarrangemang under Västerbron. Då fängelset lades ned 1975 öppnades öns stränder för promenader och en ny epok inleddes.